Som jag skrev tidigare så skulle jag ju till min sjukgymnast idag. Jag satt mig på första bussen och kände hur området kring svanskotan började smärta mer än vanligt. Klev av den när jag var framme på Köpmangatan och hoppade på kryckorna några meter bort till Pressbyrån för att köpa en bar att äta på. Måste äta halva innan och halva efter för att inte bli extremt yr. Iväg till nästa buss för att åka upp till Tallhöjden och Maria. Varje steg jag tog kändes bara mer och mer i ländryggen och jag började få tillbaka den där hemska smärtan jag fick igår på förmiddagen. Väl framme så satt jag mig ner i soffan, åt halva baren och satt och andades djupa andetag för att hålla ut.
Väl inne hos henne så frågade hon hur jag mådde och jag förklarade läget och la mig på britsen på sidan. Det går inte att ligga på den där sköna gravidkudden med hål för magen längre, lillen tycker inte om det alls. Nästan varje nål gjorde fruktansvärt ont och en utlöste det hela, jag var SÅ trött och hade SÅ ont att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna längre. Jag låg där en lång stund och hon hjälpte mig att andas i ett lungt tempo, djupa andetag, in och ut. Jag måste ha den mest fantastiska sjukgymnasten någonsin. Så omtänksam och harmonisk. Eftersom jag knappt kunde ta ett steg fram så ordnade hon att jag ska få börja åka sjuktaxi till och från Tallhöjden. Mest är jag i behov att få åka hem i bil då jag alltid är lite lätt snurrig och blir väldigt påverkad av själva akupunkturen, eller så har det varit tidigare. Idag såg det annorlunda ut. Hon frågade om inte rullstol vore ett alternativ för mig och jag kände bara nej. Nej nej nej och åter nej. ”Aldrig i livet” var meningen jag fick fram, och även ett ”stort tack för idag” och så hoppade jag bort till hissen. När jag kom ut insåg jag att det är verkligen illa just nu, och så började jag gråta igen varpå en äldre dam kom fram till mig och frågade om jag väntade på skjuts. Hon vågade inte lämna hennes hund ute själv. Den söta hunden och damen fick mig att tänka på något annat för en stund innan taxin kom och hämtade mig. Innan hon gick tittade hon mig i ögonen och tackade mig så mycket, hoppas allt blir bra, sa hon.
Duns ner i soffan. Har legat här sedan jag kom hem, har kollat på dressyr på tv:n och sovit en skön timme. Smärtan har fortfarande inte gett med sig så nu ligger jag här med TENS-apparaten och hoppas att det ska hjälpa lite iallafall. Statistiskt sätt så har jag varit lite bättre i kroppen dagen efter att jag varit hos henne och det ber jag till högre makter om att jag är imorgon. Då vankas det bröllop. Fina Niclas och Anna ska äntligen gifta sig och det ska bli så underbart att få bevittna. Jag har varit på ett riktigt bröllop tidigare och det är en av dom bästa dagarna i mitt liv. Det är så mycket fin kärlek på ett bröllop att det inte är klokt 😀
Men då håller vi tummarna på att morgondagen blir bättre, kroppsmässigt. Hoppet är det sista som överger en. Om inte annat så får jag ha ont på ett väldigt lyxigt sätt. Finklänning, fint sällskap och mycket kärlek. Ha en fin fredag nu allesammans!
