Ida- Mamma till Benjamin

Mycket har hänt sedan jag verkligen skrev här. Som ni vet var jag i Halmstad med min kille, min mamma och pappa och hade världens mysigaste semester. Vi hyrde en liten stuga på ca 18 kvadrat och lyckades att inte slå ihjäl varandra 😀 Vi hade både regn och strålande sol vilket jag verkligen önskade. Min dröm var att sitta i en stuga på Öland, spela spel och höra regnet smattra utanför. Istället blev det i Halmstad och istället för att spela spel så sov jag varje gång dom spela. Men jag var mer än nöjd, oerhört lycklig inombords. Jag blev nå oerhört trött där nere, tror jag behöver börja med att äta järntillskott igen. Jag ringde till min MVC för att kolla om jag kunde komma in och ta blodvärde och berättade sedan mina symptom, då sa hon att jag kan börja äta tillskott ändå. And so I did. Men blutsaften tog slut och jag har inte köpt någon ny. Nu börjar jag dock känna av det rätt kraftigt igen, yrsel och påtaglig trötthet.
Tillbaka till Halmstad. Vi bilade ju dit och eftersom jag inte klarar av att sitta en längre stund så stannade vi såklart mycket på vägen så det gick ändå okej. På vägen hem, med tio mil kvar att köra började Lillen sparka på min kissblåsa så vi stannade till vid MC Donalds för att både kissa och köpa varsin smoothie. Mamma frågade om inte jag kunde köra sista biten vilket jag inte tackade nej till. Jag hade precis sovit och kände mig pigg för att övningsköra tio mil (nästan bara) motorväg hem. Med endast 1,5-2 mil kvar åker vi igenom Järna för att åka vidare ut mot våra hem och Nykvarn. Jag är alltid väldigt noga med att hålla min kant och genar aldrig för man vet inte, det kan alltid komma någon i hög hastighet bakom hörnan.
Gamla vägen är väldigt krokig som ni vet, ni som kört där. Precis efter en av raksträckorna kommer en kraftig vänstersväng så jag saktar ner och kör i kanske 50km/h. Helt plötligt MITT i kurvan ser jag en motorcyklist komma fort som attan och den jäveln kör i MITT körfält. Det enda jag fokuserade på var att inte frontalkrocka, vilket vi hade gjort om jag inte hann styra ut bilen dom ynka två centimetrarna. Istället slog han i först backspegeln, vinglade till och slickade bilens vänstra kant för att också slå i fotpinnen som drar av halva kofångaren bak på bilen. Allt gick så jävla fort att jag inte ens livet hann passera i en revy. Tre av oss hann se att motorcyklisten fortsatte att köra vidare. Jag stannade intill vägkanten, mamma gick ut för att se vad som hände med bilen och jag, arg som ett bi sa bara vi måste köra efter honom. Dels för att se om han blev skadad och sen för att fråga va F A N människan höll på med. Men han var spårlöst borta. Han fanns inte någonstans. Han visste att det var hans fel och kunde inte stå för det. Men att han inte ens vände om för att se så att jag inte hade fått panik och styrt rakt ut i skogen gör mig mest ledsen. Först kör han på oss, och han förmår sig inte ens att kolla så att vi var OK.
Vi ringde polisen och var tvungna att åka in till stationen, dels för att visa upp bilen och sen för att skriva en polisanmälan.
Tänk om något hade hänt mig, Lillen eller min familj? Herregud.. Nu hade vi en sån änglavakt att jag fick hem alla helskinnade och han lever loppan där inne så.. Ah. Jag kan inget annat än att säga tack till dig som vakade över oss.
Snälla, kör inte som idioter och var alltid ödmjuk i trafiken. Tyvärr räcker det inte alltid att du kör rätt och lagligt, olyckor kan hända ändå (som i vårt fall) men dom går att förminska. Gör allt som står i DIN makt iallafall.
Puss och sov så gott, det ska jag iallafall. Jag är överlycklig över att sova i vår sköna säng igen.