Nu har 70% av graviditeten passerat och det är ganska så mycket hörni!! 84 dagar kvar. Jag minns V.11 som den var igår. En vecka av ständig oro. Jag var nästan besatt av tanken att jag skulle få ett till missfall. Efter första blev jag väldigt ledsen och deprimerad och tänkte aldrig igen. Vi ska aldrig försöka igen. Det kändes som att jag tappade en del av mig själv.
Jag och Christoffer var på väg upp till Stockholm för att ha en riktig myshelg med bio, äta god mat och bo på hotell. På vägen upp känner jag hur det blir blött i trosorna så jag går på toaletten och ser lite blod. Tanken slog mig knappt då att det skulle va något med tanke på att min syster blödde mycket under sin graviditet, jag tänkte att jag har samma problem. Vi gick runt i Sthlm, shoppade och hade det trevligt och jag kunde inte undgå att smeka min något uppsvullna mage. Vi gick och åt buffé på vårt favoritställe och köpte därefter en påse av det godaste godiset på denna jord från Caramella och gick därefter på bio. Då började jag känna mig väldigt uppsvullen och det började komma svaga smärtor i buken som påminde om när jag har min mens. Jag ringde mamma när vi kom tillbaka till hotellrummet och hon sa att jag borde åka in till sjukhuset men jag ville inte, jag ville inte förstöra våran helg. Fortsätter det så får vi ta det imorgon tänkte jag. Morgonen därpå hade blodflödet minskat till nästan ingenting alls så vi åt en god hotellfrukost i lugn och ro och tog därefter en runda på stan innan vi mötte upp ett par vänner och fick skjuts hem. Smärtan blev bara värre och värre och jag låg och grät i fosterställning när vi kom hem. Jag ringde mamma igen som åter sa att jag skulle ringa till akuten. Receptionistens ord ”det låter som att du har ett pågående missfall, jag vill att du kommer in” slog mig som en jävla knytnäve i magen. Jag grät så att jag knappt fick luft och Christoffer försökte trösta mig och va stark. Mamma hämtade oss och sen åkte vi till Södertäljes akutmottagning. Det började med att jag fick lämna ett urinprov och därefter kom sjuksköterskan och frågade mig,
-Är du verkligen säker på att du är gravid?
-Ja?! Vadårå?
-Testet visar ingenting
-Jag har precis fått missfall?!!
-Jo men hade du varit gravid så hade det visats på testet eftersom du fortfarande skulle ha gravidhormoner i kroppen.
För det första, i en veckas tid mådde jag så illa att jag inte kunde stå upp inprincip plus att jag kissat på två stickor som visat positivt. Det står på testet att visar det positivt så är man gravid, visar det negativt kan man fortfarande vara det. Den visar inte fel åt andra hållet.
Jag kunde inte sluta gråta och undra hur i hela friden kunde hon säga så till mig? En liten stund senare fick jag träffa världens gulligaste gynekolog som jag pratade med och berättade vad som precis hade hänt. Vi gör en undersökning sa hon och mycket riktigt, jag hade vart gravid. Hon såg den lilla slemsäcken där embryot hade fastnat men att jag tyvärr hade fått missfall.
Därefter var det bara att åka hem och vänta ut det hela. Vi var så ledsna där hemma och för min egen del tog det ett tag innan jag kom tillbaka igen. Det var mycket tankar om varför, är det fel på mig? Råkade jag göra något för att få ett missfall? Frågorna tog aldrig slut men någonstans i detta insåg jag efter ett tag att det är vanligare än vad jag kunde tro men att det sällan pratas om det. Det är inget jag gjorde fel.
Efter några månader tänkte vi, äh vi kör igen och ser om det går vägen. Första försöket blev det inget men efter det andra. Jag hade då fått två nya tjänster på jobbet, dels som Kassaledare och som ansvarig för inköp & redovisning för tidningsavdelningen så jag var ofta väldigt stressad. En dag när jag satt inne på kontoret så kom en kollega in och jag berättade att jag inte mådde så bra och hon frågade direkt om jag var gravid. Jag tror det sa jag då, fast jag visste det.
Den eftermiddagen när jag kom hem började jag blöda igen och få kraftiga smärtor i magen, värre än förra gången. En gång kan man få missfall men INTE två?!! Jag ville inte tro att det var sant, vad hade vi gjort för att förtjäna detta? Jag grät hela kvällen och dagen efter gick jag och jobbade. Jag behövde tänka på något annat. Denna gång puschade jag bort mina känslor och körde på, jag kunde gräva ner mig i jobbet. Där kände nog vi båda att nu får det vara nog för ett tag.
Nu över ett år senare är jag gravid igen och befinner mig nu i v28(27+6) och det har varit en hård kamp av oro fram och tillbaka. Jag är fortfarande ängslig inombords att något ska hända vår lilla kille, samtidigt som jag inte vill tänka sånna tankar. Vill inte ens skriva det nu.
Det här var inte alls det jag hade tänkt att skriva när jag påbörjade det här inlägget utan jag skulle skriva om att vi har kommit bra långt i graviditeten. Nu blev det så ändå och det känns nästan lite jobbigt samtidigt som det känns befriande. Jag minns att jag kände mig enormt ensam i detta, även om jag hade/har helt fantastiska människor runt om mig. Jag har inget klatschigt tips om hur man tar sig igenom ett eller flera missfall mer än att ge aldrig upp. Och till er som har genomgått eller genomgår ett just nu, jag vill ge er världens största kram.
Hur avslutar man ett sånt här inlägg liksom? :-/
Fy vad sorgligt Ida:( kan inte tänka mig hur jobbigt det måste varit! Vet ju hur stressad du va under den perioden… Så glad för er skull nu att du mår bättre och att ni snart får en liten bebis! Ta hand om dig! Kram:)
Det var en tung tid när jag väl var inne i det och jag är otroligt glad att den är förbi=/ Tack snälla fina <3 Detsamma 😀 Puss och kram
Grymt bra skrivet!! Så glad för din/er skull och att du nu bär på en liten fin baby 🙂
Tack för den finaste bloggen och lycka till med allt, du kommer bli världens bästa mamma till din lilla kille <3
Tack snälla du för dina fina ord, det värmer verkligen<3 Jag ska göra mitt yttersta för honom 😀
Hej!
Jag väntar barn som är beräknat i december.. Har också haft två missfall innan och känner verkligen igen mig. Känns fortfarande overkligt att det ens ska komma en liten varelse och man vågar knappt tänka tanken. Det är så mycket vanligare än man tror med missfall, men jag vet känslan och tankarna när man får det. Man får så otroligt mycket jobbiga tankar! Att ens få barn är ett mirakel känns det som, men det känns nog extra mycket för oss som gått genom en del på vägen. Håller tummarna för oss båda (haha måste fortfarande hålla på så..) !! 🙂 stor kram!
Grattis till dig måste jag säga först och jag är ledsen att du också genomgått det =/ Det är som du skriver att det känns fortfarande lite overkligt. Att bebisen klarat sig genom dom största ”testerna” och den kritiska utvecklingen i början är verkligen magiskt. Det är tufft som fasen men det enda man kan göra är att kämpa på. Ja lite så, det känns inte alls självklart att kunna bli gravid men nu är vi det, och det är ju fantastikt. Det gör jag med, krampar tummarna så hårt jag kan för oss. Kram på dig med och tack för att du tog dig tiden att skriva din kommentar<3
kram och modigt av dig att berätta <3 jag har aldrig varit med om det själv men har varit livrädd för det genom nästan hela graviditeten eftersom att det verkar så sjukt vanligt 🙁
nu är det ialla fall inte så långt kvar till november 🙂
Tack fina! Ja det verkar ju vara det tyvärr =/ Ne men precis, nu får ingenting hända våra små<3