Att bli mamma, rädslan för döden och kärlekens styrka.
Christoffer är inne i sovrummet och nattar Benjamin och jag sitter här i soffan, äter godis och lyssnar på Zara Larsson-Lush life. Vilken häftig tjej och bra musik gör hon, hon kommer gå riktigt långt!
Jag sitter här och försöker smälta dom senaste dagarna av så mycket kärlek och massa roligt/mysigt, jag är tacksam över så mycket just nu att det känns som att jag måste nypa mig i armen. Även om jag ofta är ganska trött så älskar jag att kliva upp varje dag, att få en dag till med mitt barn. Det kanske låter klyschigt men jag älskar livet som mamma, ända in i själen. Att få se honom utvecklas för varje dag, att se honom ändra utseende lite titt som tätt.. Ibland är han mer lik mig och ibland är han mer lik Christoffer. Att få lära sig mer om honom, förstå honom och hur han gör mig till en bättre människa. Mer lyhörd och omtänksam. Jag är så himla, himla tacksam över att just han kom till mig.
Jag har under det senaste året varit rädd för att någon mer ska ryckas bort från livet. Jag har upplevt bortgångar och det finns inget som gör så ont inombords. Ett tag tänkte jag att jag har aldrig varit med om att någon i min närhet har dött(förutom min biologiska pappa men honom kände jag inte) och vips så försvann två kära och en hund på väldigt kort tid. När Benjamin var nyfödd så var jag otroligt rädd för att han skulle dö. Jag tyckte att jag läste om plötslig spädbarnsdöd överallt. Jag kan inte ens sätta mig in i hur ont det måste göra, att ens barn dör(Ne nu vattnas ögonen..) Jag sov knappt något den första tiden för jag höll koll på honom hela tiden och kunde inte slappna av om någon annan hade honom, inte ens Christoffer. Jag hade känslan av att han hade det bäst hos mig. Jag var nog inte den snällaste där i början, dels alla hormoner (dom är helt galna) och dels den nyfunna mammarollen som jag kände mig förvirrad i. Vi hade knappt någon tid tillsammans då B var fastklistrad på mig hela tiden och jag var förvirrad över det också. Skulle det vara såhär för alltid? Att vi inte hade ”tid” för varandra? Efter att ha läst ett blogginlägg, där tjejen beskrev alla mina känslor så bröt jag ihop. För första gången låg Benjamin själv på min sida av sängen och sov och jag låg i Christoffers famn och grät i två timmar.
Till en början kände jag att det var omvälvande men nu vet jag inget bättre. Att bli förälder är en stor omställning, både känslomässigt för en sjölv och i förhållandet men nu känner jag att det har gjort oss ännu starkare. Mer sammansvetsade.
Lite tankar, upplevelser, funderingar och känslor såhär på kvällskvisten…