När jag stod ute på vår altan och firade in det nya året förra året så tänkte jag, det här ska bli mitt år. Inget/ingen skulle stoppa mig och jag kommer verkligen ihåg hur mycket jag såg fram mot nya utmaningar vad det gällde både jobb och träning.
En dag i början av Januari så blev jag meddelad att min närmaste barndomsvän avslutat sitt liv. Inom loppet av en månad så försvann hon, min moster dog i Cancer och familjens hund var sjuk och blev avlivad. Det blev med andra ord en riktig jävla mardröm till start. Det var många gånger jag drabbades av panikattacker och grät så att jag knappt orkade andas. Jag hade ett fantastiskt stöd från alla på jobbet där jag tillbringade en större del av min tid. Till slut kunde jag inte ens vara där utan fick vara hemma ett tag, jag var nere på vårdcentralen och pratade med en läkare för att få hjälp. I nästan två veckor var jag hemma och bara grät och försökte hitta tillbaka till vardagen någorlunda… Att bara gå ut kändes jobbigt.
Jag har alltid hört att döden kommer i tre. Dör en så dör två till i ens krets. I några år har jag varit fullkomligt livrädd för döden. För smärtan som man känner efteråt. Tomheten. Jag visste att min moster var väldigt sjuk och att hon förmodligen inte skulle klara sig, även om jag hoppades och trodde att mirakel skulle ske. Jag kunde dock inte låta bli att tänka, vilka ska dom två andra bli som får lämna denna jord?
Detta år startade inte annorlunda. Igår så fick jag ett meddelande på Facebook av min pappas kusin där hon skrev: Kan du höra av dig till mig, det är viktigt (och sen fick jag hennes telefonnummer). Jag tänkte direkt att det måste handla om farmor. Jag tänkte att hon kanske ville träffa mig och Benjamin. Jag är ju ändå hennes sons dotter(min biologiska far lever inte). Jag vet om att hon har varit sjuk under en lång tid, så jag tänkte att hon kanske är väldigt sjuk och kanske vill träffa oss det ”sista” hon gör. Jag har träffat henne två gånger. En gång på P:s begravning och sen på hans bouppteckning.
Nu var det inte så att hon ville träffa oss, hon har avlidit. Hon finns inte längre!?
Livet är bra märkligt och så orättvist.
