Det oroliga mammahjärtat

Nu är tiden kommen, den jag fasat för. Att se mitt barn sjuk, fy farao vad ont det gör i mig att se. Jag är så himla blödig när det gäller honom. Det var som på BB när dom skulle sticka honom för att ta blod (han hade lite gulsot) men dom lyckades inte få fram något så dom fick sticka flera gånger, åh vad jag grät.
I förrigår började hans öga bli lite rött och igår började han nysa massor och på kvällen började han hosta. Han var såå trött men kom aldrig till ro. Klockan åtta kom vi i säng och lyckades somna runt halv nio. Vaknade halv ett, och sov från ett till tre. Med sju timmars sömn i bagaget hade jag därefter svårt att somna om och låg på helspänn medan han låg och tjorvade sig. En gång lät det som att han slutade andas och oron blev ju inte mindre med tanke på att jag såg ett klipp från Nyhetsmorgon som handlade om spädbarnsdöd. När han föddes så trodde jag att han skulle dö varje gång jag somnade, det var otroligt jobbigt. Men i ungefär en månad nu så har dom tankarna försvunnit för att nu komma tillbaka igen. Jag är SÅ rädd för att han ska ryckas bort från mig. Från oss. För att livet som just har börjat ska sluta.
Runt fyra började han hosta och ibland lät det som att han spydde, men det kom inget. Det låter som att han har åkt på en förkylning 🙁 Dessutom känner jag mig också dålig så vi får se hur se hur den här dagen slutar. Håller tummarna på att han inte blir sämre<3