Hej onsdag och hej v 31. Det blev ingen ingen uppdatering igår heller för jag fastnade med min nya externa hårddisk. Jag har väldigt lätt att förstå mig på teknik och allt vad det innebär, om inte annat så kan jag lätt googla mig till det men den här… Det finns ju INGEN manual för hur man lägger över bilderna på den, NU lyckades jag genom att testa själv. Jag har flera 1000 bilder på datorn och det blir bara fler och fler och datorn blir bara segare och segare, jag har lovat Christoffer i flera månader att köpa en extern hårddisk, nu tog jag tag i saken.
Åter till måndagens bravader. Dagen började med ett besök på Karolinska ju. Jag var som vanligt ute i god tid eftersom vi har dom kända köerna på Essingeleden vid den tiden på morgonen. Camilla sa ”du får räkna med minst 1,5 timme dit” Bra tänkte jag, då åker jag två timmar tidigare. Det fiffiga är ju dock att både buss och taxi har delvis en egen fil plus att min taxichaufför hittade extremt bra i Sthlm så jaa, det tog mig knappa 40 min upp. Så 1h och 20 min fick jag slå ihjäl i väntrummet på sjukhuset. Ryggen började krampa och jag visst inte riktigt hur jag skulle sitta/stå, jag hade så himla ont. När det väl var min tur så fick jag lägga mig på en brits, ta av allt på överkroppen för att sedan få massa plattor satta runt bröstkorgen. Jag hade samma tjej som sist, himla gullig och konstigt nog kände hon igen mig från när jag var där i Maj.
Strax efter undersökningen så fick jag träffa min hjärtläkare som för övrigt inte hade tittat igenom ultraljudsbilderna på hjärtat som jag gjorde några dagar tidigare. Det han frågade var varför jag gick på kryckor, vad min kille jobbar med(vad nu fan det har med mitt hjärta att göra), att jag ska göra ytterligare en ultraljudsundersökning och EKG i slutet av oktober och att han ska titta igenom bilderna för att seda kontakta min barnmorska på spec.mödravården och ge henne resultatet. Suck. Jag som trodde att jag inte skulle behöva åka upp dit igen om man bortser från besöket hos barnmorskan.. Men aja, om han anser att det är nödvändigt så är den en självklarhet att jag åker upp.
På väg hem från sjukhuset började jag få en extrem kramp igen, likt sammandragningar fast i ryggen då. Inte nog med det så tryckte det något enormt nedåt, det ilade lite. När jag kom hem så lugnade det ner sig så jag cyklade bort till mamma för att göra Svea sällskap (mamma låg och sov för hon hade jobbat natt men skulle gå upp någon timme senare). När jag la mig i soffan fick jag ont igen och så höll det på hela dagen. Jag hade en ständig smärta i ländryggen men smärtan trappade upp titt som tätt ”krampanfall”. Till slut låg jag i soffan och sa till mamma, ska det verkligen göra SÅ HÄR JÄVLA ONT? Jag ringde till förlossningen och dom sa att jag skulle komma in för en undersökning. Jag blev kopplad i ett CTG som mäter bebisen hjärtljud och även styrkan i sammandragningar/värkarna. Där låg jag i ca 40 min med en bebis som var SÅ arg på dom där banden som satt över magen, han sparkade konstant och jätte hårt. Därefter kom en läkare in som gjorde först ett ultraljud på magen, både för att se bebis och för att mäta fostervattnet. Vi såg även att han övade på att andas, så häftigt. Därefter gjordes en undersökning på livmodertappen för att känna så att den är som den ska och sen avslutades undersökningen med ett vaglinalt ultraljud för att mäta livmodertappen. Allt såg jätte bra ut så det var inga värkar jag hade utan allt berodde på foglossningen. Dessutom hade han lagt sig med huvudet nedåt nu så det var det som tröck nedåt.
Själv tyckte jag att det kändes jätte jobbigt att åka in. Jag var livrädd att något var på gång och tänkte ”Fan, inte redan”. Men jag gick därifrån mycket lugnare. Jag hade haft väldigt ont i ryggen både fredag, lördag och söndag så jag kände mig rätt deprimerad. Jag trodde inte att smärtan skulle komma åt mig, att jag skulle bli ledsen och känna mig nedstämd men i takt med att det blir allt värre och att jag får allt svårare att göra saker så påverkar det mig. På kvällen när vi kom hem från förlossningen somnade jag pang bom och vaknade dagen efter med fortsatt kramp. Då brast det. Jag satt mig ute på altanen i solen en stund och bara grät.. Jag kände någonstans att jag försökt vara stark för länge, samtidigt som jag insåg att jag VAD ska jag göra åt saken?!
Styrkekramar till dig ♡