Eftersom jag inte har bloggat just här på Vimedbarn.se så länge tänkte jag att jag skulle skriva lite om mig själv.
*Jag och Christoffer träffades på gymmet där jag tränar (tränade). Ett år senare friade han till mig i Barcelona och nu tre år senare väntar vi vårt första barn.
• Jag har en stor passion för jackor och för gulddetaljer på kläder, väskor och skor.
• Jag flyttade hemifrån när jag var 17 år.
• När jag var 18-19 hade jag över 250 par skor och bodde i en etta på 22kvdm (tacka gudarna vet jag för förråd haha).
• Jag är utbildad Spa-terapeut (gick tre år i gymnasiet) men jobbar idag i en klädbutik som alltid varit min flickdröm.
• Jag har två systerdöttrar som jag skulle gå över eld för.
• När jag gick i grundskolan tävlade jag i gokart som var riktigt ballt! Shitt va jag kände mig Co.
• Oxen är i regel lugn, trofast och tålmodig, men mycket envis! Allt stämmer nå enormt på mig förutom tålamod, jag har världens sämsta tålamod 😀
• Jag är rädd för döden och har varit det i flera år. För några månader sedan gick det inte en dag utan att jag tänkte på det. Mitt upp i allt förlorade jag min barndomsvän, min moster och hund inom loppet av en månad. Det var en av dom tre jobbigaste stunderna i mitt liv. Jag trodde aldrig att livet skulle kunna fortsätta. Några dagar/en vecka innan jag skulle gå på min mosters begravning fick jag reda på att jag var gravid, likaså min kusin, hennes dotter.
• Jag ogillar stark berusade människor när jag själv är nykter.
• Jag rökte fram tills jag träffade Christoffer(som är ikke rökare) Han sa det aldrig men jag förstod på honom att han tyckte att det var äckligt, och jag ville ju inte vara äcklig. Jag smygrökte lite på jobbet ett tag och på fester men sen jag fick lunginflammation har jag inte tagit ett enda bloss sen dess. Mitt livs bästa beslut som jag är riktigt stolt över.
• Att åka utomlands och uppleva andra länder är något jag verkligen älskar och uppskattar. Det bästa stället är helt klart Barcelona. Nice är också väldigt trevligt..
• Min mamma är min största idol här livet. Hon har varit med om så mycket och är ändå så himla stark och finns alltid där för oss alla fyra barn. Den bästa mamma och vän jag någonsin kunnat önska mig<3
• Det finns ingeting som gör mig så harmonisk som att vara ute på sjön, eller att vara i/på vatten överhuvdtaget. En dag ute på sjön med min man är livet. Tänk när lillen är så pass stor att han kan följa med 😀
• Vi båda är övertygade om att vi bara vill ha ett barn, men man vet ju aldrig vad som händer i framtiden.
• Jag ser jätte mycket fram till den dagen då vi ska gifta oss men samtidigt är jag väldigt rädd för mina egna känslor, jag vet att jag kommer att vara ett nervvrak flera månader innan och gråta hela tiden haha. Ja jag har lätt till gråt, speciellt nu. Det känns som att jag gråter hela tiden 😉
• Jag älskar saker som doftar gott. Parfymer, olika lotions, bodysplash, doftljus.. You name it.
• Jag är en tjejtjej ut i fingerspetsarna som njuter av allt som har med produkter och skönhet att göra.
• Jag trodde ända fram till v17 att det var en flicka i min mage. Fram tills en vecka innan RUL trodde jag det, sen vände det totalt. Jag hade hela tiden en känsla av att det var en tjej men jag tror att det är mycket pga. att båda mina systrar har fått tjejer, min kusin fick en tjej och vi är väldigt många tjejer i släkten. Sen ska vi inte tala om mina Lovehandles som poppade upp på sidorna av mina höfter ”det ska ju vara såå typiskt att få om man väntar en tjej”. När vi låg där och jag låg hela paketet blev jag helt överlycklig. ”Jag kommer att få den första pojken” sa jag till barnmorskan. Sen när jag kom hem blev jag helt stum. Hur tar man hand om en pojke? Jag blev rädd och tvivlade på mig själv. Här har jag växt upp med två systrar och och har två systerdöttrar, jag kan bara rosetter och flätor… Jag sa till Christoffer att killar dom slåss ju bara? Men jag tror nog att det var mest chocken över att det inte var det könet som jag trott i 17 veckor. Jag sa och kände hela tiden att jag bryr mig verkligen inte om det är en pojke eller en flicka, så länge bebisen är frisk. Och jag menar vartenda ord. Men ändå blev jag så chockad och ledsen? Idag skrattar jag bara åt min reaktion, det är klart att killar inte bara slåss och det är klart att jag klarar av att ta hand om en pojke. Herregud, vi väntar ju världens bästa kille och jag kommer att göra allt för honom. Vi kommer att göra allt för honom. Det är något jag alltid attraherats av när det kommer till Christoffer, att jag vetat att han kommer att göra allt för sitt barn, en mer genuin och snäll människa får man leta efter.
• När vi ändå är inne på min fantastiska karl kan jag ju passa på att berätta att jag var inte fullt så fantastisk när vi träffades. Det är ett under att han valde att stanna kvar. Jag kom från ett väldigt stormigt förhållande där bråk var vår nämnare, vi bråkade jämt och gjorde aldrig saker ihop. Jag var ganska så självisk och körde mitt eget race, jag festade mycket och blev alltid fullast på krogen. Inte nog med det så hade jag nog det värsta morgonhumöret ni kan tänka er, jag var hemsk. Helst plötsligt hade jag träffat en mogen kille med ett stort sinne för humor och som inte hade behovet av att bråka. FY fan va tråkigt tyckte jag, ska det va såhär tråkigt? Ska ingenting hända? Jag försökte skapa någon sorts drama där någon gång men jag lyckades liksom inte. Han var precis det lugnet jag behövde/behöver. En fantastiskt stödpelare som förde in ordet harmoni i mitt liv. Den enda gången vi har bråkat och verkligen höjt rösten till varandra var en gång på fyllan, that´s it. Sen smågnabbar väll alla lite titt som tätt men sånt tror jag att man behöver. Tänk att han är min.
• Jag älskar hästar, hundar och katter. Jag köpte till och med ridgrejer drygt en månad innan jag blev gravid, jag ville så gärna börja rida igen trots att min senaste läkare sa till mig att ”du borde verkligen inte göra dig illa igen”. Med ett flertal ridolyckor, en skidolycka och en fallolycka i bagaget har gjort att jag fått gå till massörer och naprapater under hela min uppväxt. Det är också därför träningen har varit en sån viktig del i mitt liv, för att hålla den stark. Men jag har, *peppar peppar* aldrig brutit något. Min skyddsväst räddade mig många ggr. Tyvärr var den inte lång nog för att täcka min svanskota och det är förmodligen från den olyckan, för 13 år sedan som jag har så ont nu.
Hoppsan hejsan, det råkade visst bli fler än 20 saker men det flöt bara på. Det här var några sneak peaks om mig, hope you liked it!
Något hände med texten för jag var tvungen att klippa ut och klistra in, och nu får jag den inte stor igen.
